Min pappa dog för 3 veckor sedan, vilket är mycket tragiskt i sig, men det har också givit mig insikt i den dunkla världen där begravningsentreprenören härskar oinskränkt.
Vår begravningsentreprenör är inte otrevlig, det vill jag påpeka, men jag tror han verkligen är arketypen för en sådan person. Dämpad,lågmäld och väldigt förstående rinner han fram med ett aldrig sinande förråd av pappersnäsdukar i kavajfickan. Han känns..*hm*...påhittad..
Hos begravningsentreprenören finns det begravningsporr..jo ni läste rätt.
Snygga broschyrer med tjockt glansigt papper där kan välja kistor och kistdekorationer.
Det enda som saknas är fotomodeller sminkade som lik liggande i kistorna.
Och kistorna är rena undren av smaklöshet med bronshantag och krussiduller, ja..inte alla då..
Vi valde att begrava vår pappa i en kista som är enkel men snygg och som kostar 12000 mindre är bronseländet.
Begravningsentreprenören förkunnade kallt:
-på den kistan är handtag tillval
- Kostar det alltså extra?
- mmm
- Hur mycket?
- 100 kronor paret...
- jamen då slår vi till och kostar på pappa ett par handtag...
Förmodligen är jag morbid, men jag tycker detta är hysteriskt roligt.
Tillval finns genom hela vårt liv, och även när vårt stoft skall firas av för sista gången.
Vi valde även att pappa skulle få ha sin favoritkostym på sig inför den sista vilan, men det gör långifrån alla.
Här kan man välja en uppsjö av olika modeller med alltifrån lösa skjortbröst, fejkade slipsar och ögon som limmats igen med superlim eftersom ögonen i vissa fall (tvärtemot vad man ser på film) inte går att stänga, till rena mumieutstyrseln och exklusiva täcken och kuddar i kistan.
Munnen på den döde stängs ofta genom att en ståltråd knyts runt huvudet. men eftersom vår pappa var nickelallergiker, så fick han ha munnen öppen.
Vad jag vill säga är hur hemskt mycket jag saknar min pappa, och hur jobbigt det känns att nu är det rent tekniskt jag som står näst i tur, ja efter mamma då..
Pappa...jag älskar dig, och saknar dig... vi ses i himlen...
//Peppo
