Sunday, January 18, 2015

Katrinplommon

Katrinplommon, eller Sviskon som dom också kallas ingår som ingrediens i vissa maträtter såsom grytor, såser och efterrätter. De äts även som de är vid förstoppning för sin milt laxerande effekt.
Man matar alltså gamlingar med dessa godsaker för att få fart på deras stenhårda magar.
De är dessutom huvudingrediensen i den välkända Pajalagröten som sägs få fart på vilken betongtarm som helst. Kort sagt ett universallivsmedel. Prima vara!

Er skribent älskar Katrinplommon. Då jag inte lider av förstoppning för det frekventa intaget endast med sig en fullkomligt sinnessjuk överproduktion av Flatulens
 (Andra ord för flatulens är till exempel väderspänningar. I singularform kallas en gas från ändtarmen med folkliga och starkt vardagliga uttryck bl.a. prutt, fis, fjärt, mök eller brakskit, brakfis och brakare, när man släpper en kraftig sådan. En riktigt illaluktande gas, kan kallas för "äggmök" exempelvis. Det finns också verb och olika uttryck som beskriver företeelsen, till exempel "att släppa sig" eller "att släppa väder".)

En elefant som tuggat i sig för stora mängder Amarulabark blir otroligt fin i magen, och kan - då gasen är giftig, döda en människa vilket faktiskt inträffat på Paderborn zoo för något tiotal år sedan. I polisrapporten bekrivs hur den olycksalig zoologen Friedrich Reisfeldt befann sig bakom elfanthanen Shiva när denne släpper väder. Tryckvågen slår omkull mannen, som slår huvudet i betonggolvet och blir medvetslös, gasmolnets sammansättning gjorde så att säga resten. Otroligt tragiskt.


Nåväl. Det jag tänkte berätta om utspelade sig på sent 80-tal, kanske 1989 på Kungsholmen i Stockholm. Jag jobbade som sotare, och som sådana utförde vi relativt ofta arbete nattetid i större restaurangetablissemang. Att arbeta på natten, medför att en ovan person - (då man måste, i vart fall äta någonting under arbetspasset) - blir benägen att släppa väder. Något jag varken förr eller senare hade ätit under ett av dessa nattpass var just Sviskon. Men, antagligen så var jag sugen på detta denna natt, och hade med mig en påse med dom torkade delikatesserna, som jag tänkte förkorta natten med. Det bjöds även öl och smörgåsar som krögaren dukat fram, och antagligen var det blandningen av ljummen öl, smörgås med skinka och senap samt plommon ur en folipåse som satte universalfart på undertecknads mage. Till att börja med så kände jag mig enbart en smula väderspänd, men jag borde väl fattat misstankar när magen mullrade som ett vulkanubrott på Island.

Natten går sin gilla gång och fram emot femsnåret är det dags för arbetslaget att packa in sin utrustning i VW-pickupen för att vända hem till sotarkammaren och tvagning efter väl förättat värv.

Jag satte mig för ovanlighetens skull längst in i bilen , vilket såhär i eftertankens ljus förmodligen bidrog till att denna incident fick en så pass lycklig upplösning som den fick.

Turen till Sotarkammaren var inte lång, max 10 minuter, och det hojtades och skrålades i bilen som det alltid gjordes när nattskiftet var över. Bäst som bilen rullar fram längs Pipersgatan, så får vulkanen helvetesjökul (läs er skribents mage) sitt under flera timmar anade utbrott. Den är en så rungande brakare, att det bokstavligen fladdrar i både mina overallben och ärmar, och den stank som följer kan inte beskrivas som något annat en dödens förgård. Vartefter vitaminerna sprider sig med ljudets hastighet i kupén börjar kollegorna klöka, skrika och klösa efter dörrhandtag och fönstervevar.

Panik utbryter, och ALLA utom yours truly, INKLUSIVE föraren lämnar bilen hals över huvud, och kvar i den på automaväxlade bilars vis rullande lastbilen sitter jag och min brakskit. Tursamt nog övergavs jag och fordonet i en uppförsbacke, så den kom inte mer än ett femtiotal meter, men när kollegorna hinner ikapp mig så påstår dom att färgen på sittdynan skiftat från blått till brungrön och att bilen inte går att använda till någon annan transport än den av ruttna lik i framtiden.

Efter detta fick jag inte åka med kollegorna, med mindre än jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer missbruka katrinplommon.

- Du har väl för i HELVETE inte ätit några jävla plommon i natt, för då får du fanimej gå hem...!!!

Där har man för att man gått på pratet om att frukt är godis....


Wednesday, January 14, 2015

Hur man lurar sina läsare, kvällstidningsstyle.

Jag snubblade över kvällstidningsmurvlarnas lömskaste knep för att få oss nyhetsknarkande läsare att stanna ytterligare några sekunder på deras tveksamma sidor - Smaskig rubriksättning.

I detta fallet hade Expressen den braskande rubriken - Världsmästarens bli totaltförstörd,
Då jag är en erkänt stor fantast av F1, så reagerade alla mina neuroreceptorer på en gång;

Lewis Hamilton har kraschat, kanske är han till och med DÖD...
Ja, jag vet - törst efter sensationer - men, anyhow.

Letade snabbt upp sidan, och började läsa artikeln....som visade sig handla om världsmästaren i världssporten stövelkastning Antti Ruusuvirta , som på någon snorhal finsk grusväg lindat sin bil runt en tall.  Jo... han är världsmästare,,, men va fan.....

Så nu kära läsare kommer jag alltid rubriksätta mina små historer med ; VÄRLDSMÄSTAREN AVSLÖJAR!!!!


Ja, alltid kan jag komma på någonting ingen annan tänkt på tidigare, och utropa mig själv till världsmästare i , låt säga näspetning. Och avslöja, det kommer jag defintitv att göra - om det sedan alltid är helt sant - tja det får ni själva avgöra.


Wednesday, August 13, 2014

Armkrok

Att jag, er skribent, arbetat som Sotare under många år är säkert ingen nyhet för många.
Denna lilla anekdot utspelar sig när jag var 30 år yngre, vackrare - men definitivt inte klokare.

En sotares vardag på 80-talet var rikt varierad med en rad olika arbetsuppgifter.
Man tvättade bland annat restaurangventilationer, sotade värmepannor och rengjorde köksventilationen i bostadsfastigheter. Det sistnämnda innebar i korthet att man från en stege eller ståendes på diskbänken i lägenheternas kök med hjälp av en stålborste, en liten "sudd" och en så kallad imskyffel rensade bort damm, fett och eventuell sot ur köksventilen, allt för att minimera brandrisken.

Er skribent, som på den tiden var både ung och rask hade den här dagen fått i uppgift att arbeta sig igen en fastighet med sex våningsplan. Inte något onormalt stort hus på något vis. Huset saknade hiss, och på väg upp på taket gjorde jag och den äldre kollegan precis som sotare gjort i alla tider, man kikar på namnen på dörrarna. Eftersom jag var yngst var det kollegans privilegium att välja vilka lägenheter jag INTE skulle gå in i. Lägenhetsdörrar med handskrivna papperslappar dekorerade med små blommor och annat fint, där man kunde läsa "Här bor Anneli" eller "Lottas lya" var off limits för mig, eller som han uttryckte det , dom ger du FAAAAN i.

Sota hos snygga tjejer var naturligtvis populärt, och var helt naturligt en del av dagens samtalsämnen på sotarkammaren efter dagens slut. I vårt hus fanns det en hel del papperslappsdörrar, så jag sattes att börja högst upp, då namnskyltarna där tydde på att lägenheterna beboddes av äldre människor, och således förmodligen inte skulle kunna generera några historier att berätta till eftermiddagskaffet.
Bara att bita ihop, alla lägenheter skall besökas. Ringer på dörr ett och efter en lång stund öppnar en dam som förmodligen bars in i fastigheten samtidigt som gasspisarna. Lägenheten luktar malkulor.

- GO morron frun, det var sotar'n, jag skall kika in i köket säger jag och slår på det största Pepsodentleendet. Hon tar ett steg åt sidan och visar vägen till köket. Jag hoppar upp på diskbänken, gör snabbt rent ventilen och kanalen, och meddelar att; - då var det färdigt!

Så tråkigt att det gick så fort säger damen, och berättar att detta är det tystaste våningsplanet i hela huset, och det bara bor gamla människor i samtliga åtta lägenheter. Någon lägenhet tror damen är tom, då dess innevånare burits iväg på bår för någon tid sedan men i övrigt bör alla var hemma.
Jag tackar för mig, stänger dörren bakom mig och markerar med en sotig pennstump vad jag rengjort på arbetslistan. Längre ner i huset hör jag kollegan hålla hov, och förtjusta fnittringar letar sig upp till mig.

Jädrans lyckost tänker jag och ringer på nästa dörr. Inget händer. Jag ringer en gång till. fortfarande ingen reaktion. Nu knackar jag också, - hårt - och hör hur någon kommer hastighet gående mot dörren.
Jag förbereder mig på att be om ursäkt för att jag fört ett sådant oväsen, när dörren öppnas av en dam i min ålder, endast införd en handduk som hon dessutom håller ihop över brösten då den är alldeles för liten för henne.

Hon är väldigt söt.

Hej säger hon och ler; - vem är du?

Jag stammar något om att jag är sotare och att jag måste gå in i hennes kök och titta lite.
- Absolut, kom in bara! säger hon och går före mig in i lägenheten, med vatten droppande från det nyduschade håret.

Var jag får nästa ide ifrån vet jag inte, men jag kläcker i alla fall ur mig en fånigt; Har du en stege? 

Visst, säger hon och vänder på en femöring, tränger sig förbi mig i det trånga köket ,och går tillbaka ut i hallen där jag hör hur hon börjar böka med något i vad jag tolkar som en av hallgarderoberna.

Ljudet av en tung stege som släpar i golvet återvänder, och den syn som nu uppenbarar sig i köksdörren får mig att tappa hakan. Hon är naken. Spritt språngande. Hon släpper stegen i min utsträckta hand.

- Jag kunde ju inte både hålla ihop handduken och bära stegen, så jag tänkte att du har väl sett tuttar och mus förr säger hon ,flinar, och försvinner ut genom en dörr till vad jag gissar är ett sovrum.

Jag står bokstavligt talat som en fågelholk. För en stor fågel, minst en struts och bara glor innan jag.
efter vad som känns som flera minuter lyckas samla ihop mig så pass mycket att jag ställer upp stegen, klättrar upp på diskbänken och börjar borsta kanalen ren. När jag som bäst står där och fejar ( i sanningens namn mycket långsamt och extremt onödigt noggrant) så lägger jag märke till att att hon lagt sig på den säng jag från min position kan se fotändan av. Varför jag nu tar beslutet att göra det jag gör, vet jag än idag inte

- MEN -

Jag tar tag i ventilationsluckan på väggen och hänger mig utåt, framåt, nedåt i en tänjande rörelse för att kunna få en glimt av den - i mitt sjuka huvud förmodat nakna tjejen. Det går NÄSTAN, så jag ställer mig nu på ett ben och lutar mig nu likt en gibbon-apa ÄNNU längre ut från diskbänken, nuuu, NÄSTAN, jaaa

- Å VA I HELVETE  STÅR DU OCH GLOR PÅ ????????

Basrösten är djupare än Barry Whites, fast på klingande dalmål.
Mitt huvud snurrar runt och jag stirrar in i ett par isblå ögon på den största man jag sett i hela mitt liv.

Jag blir så rädd att jag tappar taget och störtar med ett dån ner i golvet, tillsammans med en god portion av väggen, ventilationsluckan, en kryddhylla och x-antal prydnadsburkar.

Mannen - som för övrigt också är naken - kliver med stoiskt lugn över mig, och säger i förbifarten flinande; -- Du, så gjorde jag också när jag såg henne första gången, men då ramlade jag av en Waxholmsbåt....

*RIDÅ*.....

Sunday, August 10, 2014

Husvagnar...

På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Detta är den officiella versionen. Vad som är mindre känt är att på sjunde dagens kväll var det kick-off, och när gud vaknade på den åttonde dagens morgon var han både bakfull och sur. Hen funderade länge och väl över vad hen skulle göra med sitt dåliga humör och skapade slutligen husvagnen.

Husvagnar är tillsammans med Ebola, böldpest, njursten och nageltrång den största förbannelse som någonsin drabbat mänskligheten. Att i semestertrafiken hamna bakom en av dessa folkhemstermosar kan få vem som helst att gå i spinn.

Långsamma och breda, behängda med dinglande fönsterlampor i brunt mocka med spetskant kryper dom fram med fördel längs vägar där omkörning är fullkomligt omöjligt. De allra flesta är behäftade med diverse klistermärken med texter såsom "Vägrenskörning avgör jag" eller "Långsam men säker" enbart för att emfasera sin hastighetsförlamning. Det officiella märket för Caravan Club - husvagnsägarnas egen sekt - är föga förvånande, en snigel.

På denna rullande vägspärrsförenings årsmöten samlas man och byter smalvägstips och omkörningsförsvårande åtgärder med varandra, och under vilda hurrarop utses årets fördröjare, detta året Gittan och Bosse Hanson från Örkelljunga som med en astmatisk Volvo 740 diesel och en Kabe Royal 780 BGXL lyckade förlänga restiden från Växjö till Halmstad för 125 medtrafikanter med nittio minuter.

När man SÅ SMÅNINGOM (Vilka är två av husvagnisternas honnörsord) väl har anlänt till husvagnsgettot "Solsidan" så vidtas en komplicerad ritual vars hemligheter inte står de dansande elefanternas långt efter och som under många år varit föremål för intensiv forskning, nämligen stödbensölandet.

Detta går i korthet ut på att hanen, ( i regel), vevar ner det första av vagnens normalt fyra stödben. Därefter sätter han sig ned i en solstol av färggrann polyester, kränger av sig sin tröja eller skjorta, fiskar upp en starköl ur en väl tilltagen kylväska och tömmer denna i ett svep utstötande ett sk. semestervrål. Detta upprepas vid varje hörn av vagnen, varefter hanen - normalt - svimmar.

Forskarna tror att denna ritual har en revirhävdande bakgrund, då man i flera fall observerat hanar, som med sina sista krafter innan avsvimmandet även rest staketliknande barriärer kring sina gettohyddor. Honorna har under tiden hållit sig sig i bakgrunden och plockat med bomaterialet, dragit elledningar eller nosat på de de närmaste grannarna. Rör det sig som sk säsongare, det vill säga förreserverade revirplatser som behålls år från år, kan även omfamning och kindslickning förekomma.

När hanen slutligen vaknar till liv skall så nästa del av ritualen inledas, förtältsresningen. Ingen husvagn med självaktning är komplett utan. Denna konstruktion i säckväv och plast är OBEGRIPLIGT komplicerad att montera, och ofta ser man flera hanar samlas i grupp under ledning av någon silverrygg för att gemensamt lösa problemet, dricka förtältsöl, dunka varandra i ryggen och utstöta tillfredställda läten såsom; "Yes!!", "Sitter som en smäck !!" och "Det är så man blir tårögd !!"

Detta extra utrymme inreds av honan med möbler, trasmattor och andra för husvagnsboende oumbärliga attiraljer.

All mat som intas under vistelsen i plastschabraket skall grillas. Matlagning inomhus är strängt förbjuden av tre enkla orsaker.

1: Oset från grillen sätter sig i spetsgardinerna
2: Grannarna SER inte vad du inmundigar.
3: Grannarna kan inte bländas av din grill.

Det sistnämnda är mycket viktigt, och ju större grill man har desto högre upp i hackordningen hamnar man.
I litteraturen återfinns exempel på byrådirektörer som i sitt civila liv har stor makt och anseende, men som vid inträdande i husvagnsvärlden valt att satsa på en enkel och liten plåtgrill av engångstyp, vilket lett till så pass mycket hån och spe av de andra hanarna, att sagde byrådirektör helt sonika satt eld spå sin vagn och sedan med en överlägsen min grillat korv och marshmallows på glöden efter 25 års sparande.

Obegripligt kan tyckas men renderande mycket stor respekt, och trots att resten av semestern fick tillbringas i bakluckan på den ägandes VW Passaten, frambars gåvor i en aldrig sinande ström, och byrådirektören omnämns fortfarande som "en värsting".

På en husvagn är det mesta infällbart. Paraboler och tv-antenner inte minst. Orsaken har inget med trafiksäkerhet att göra, utan om dessa inte dras in och säkras, avslöjas genom deras häftiga vajande lätt det intima umgänge som naturligtvis förekommer även på campingplatser. Dock är det mycket vanligt att paraboler snärtas iväg från sina fästanordningar på grund av allt för häftig älskog, och ses segla över natthimlen likt flygande tefat. Sent på säsongen när stressen och vardagen känns långt bort kan vissa nätter te sig som VM-finalen i diskus och en promenad genom området utan hjälm är förenad med absolut livsfara. Roande är också att se generade husvagnsägare spankulera genom de olika kvarteren och med en försökt nonchalant min bärga sin bortsprätta parabol med kommentaren ; Sista gången jag köper skitfästen från Biltema.

 När vistelsen lider mot sitt slut upprepas hela tidigare nämnda ritual i omvänd ordning, med skillnaden att ölen bytts ut mot Ramlösa, Juice och Treo. Ingen paus tas mellan stödbensupphissandet och något äntligenelvamånadersarbete-s vrål utstöts sällan eller aldrig.

Påtagligt ofta är det även honorna som med säker hand rattar ekipagen mot hemmen medan hanarna nedsjunkna i passagerarsätena med långa blickar och tårar trillande över det semesterskäggiga kinderna skiljs från sina nyvunna kamrater.


 Kära läsare, detta kåseri är skriven med största värme och avund, eftersom jag - er skribent - aldrig kommer kunna sälla mig till skaran av campare i husvagn av den enkla anledningen att jag inte är någon riktig man, jag saknar en gen och är sekunda. Jag har aldrig tillägnat mig den uråldriga kunskapen backa med släp.

Thursday, July 24, 2014

There he blows!!!

För ganska många år sedan blev er skribent och den dåvarande hustrun inviterade till ett bröllop i det västra grannlandet Norge. Inget man får vara med om var dag, så barnvakt införskaffade, resplan lades upp och det bar åstad en varm hösthelg. Scenen är den lilla staden Sandefjord, under långa tider centrum för valfångsten i hela Norge, vilket manifesteras av ett monument av en fångad val mitt på stadens torg. I staden finns ett fashionabelt hotell där vi av värdparet blev inkvarterade i den så kallade bröllopssviten, något som visade sig vara ett mycket trevligt rum med öppen spis, panoramautsikt över havet och badrum med bubbelbadkar. Som ni eventuellt kommer ihåg har er skribent en febläss för badkar... Efter att ha försökt höja trivselfaktorn i rummet genom att elda en brasa, som enbart förde med sig att jag rökförgiftade hustrun, bestämde jag mig för att prova badkaret. Då detta utspelar sig på 90-talet , var bubbelbadkar fortfarande något nytt, och tekniken ännu inte helt utvecklad. I detta fall bestod själva bubbelaggregatet av en i ett vanligt badkar lös ilagd insats i botten , lite som en grön halkmatta vilken var via en en plastslang kopplad till en lös luftpump under själva plåthöljet. Mycket enkelt - i teorin. Jag tappade upp vatten, och förberedde mig på en skön och avslappnande stund omgiven av livgivande och masserande bubblor. Strömbrytaren satt tillsammans med ljuskontakten i ett liten låda ett stycke upp på väggen, och lamporna dämpades, det otroligt högljudda bubbelaggregatets startades och er skribent nedsänker sig i Nirvana. Jag kunde inte haft mer fel. Jag är fluffig nu, och var fluffig då. Detta är en av komponenterna i Archimedes princip, och jag är säker på att den framsynte gubben hade mig framför ögonen när han slog fast vad som händer när en stor kropp nedsänker sig i vatten. Vattnet flyttar på sig. På två sekunder hade badkaret i princip tömts på sitt innehåll, något som Bubbelaggregatet i sin tur sket högaktningsfullt i och fortsatte oförtrutet att blåsa luft underifrån, vilket gav det lysande resultatet att vacuum uppstod, och jag sögs fast i sagda badinrättning. Likt en strandad blåval ligger jag nu i en dimma av vatten som pressas upp kring mig, ackompanjerad av bizarra visslande toner som uppstår när vatten och luft tränger förbi hullet på en vilt sprattlande rund man från Sverige. Och så här blir jag liggande.. Efter ca 10 minuter knackar hustrun på dörren och frågar vad det är för fin musik som spelar i badrummet. Hon har inte hört mina rop på undsättning då alla ljud ljud dränkts i vrålet från bubbelaggregatet och er skribents symfoni i c-moll för fluffig man och vattendimma. Eftersom hon inte får något svar, öppnar hon dörren och kan snabbt konstatera att den för 10 minuter sedan badande maken förvandlats till ett strandat havsdjur. Så gott hon kan försöker hon få upp mig ur badkaret men tvingas påkalla assistans i from av receptionisten Tone, som vid första åsynen av det som utspelas i svitens badrum skrattar så mycket att hon ramlar omkull. Själv tycker jag detta är måttligt roligt, och vill nu bara så snart som möjligt komma loss ur detta mitt predikament. Efter en liten stund, med gemensamma krafter och med hjälp av en eldgaffel kommer jag så slutligen loss. Jag ser ut som om en bläckfisk hånglat med mig med mängder av runda märken efter bubbelaggregatet över hela kroppen. Receptionisten som var en riktig lustigkurra tycket att detta borde framföras till kommunledningen i Sandefjord, och valen i fontänen på torget bytas ut mot mig i helfigur,med henne, hustrun och eldgaffeln kämpande för mitt liv mot badkaret. Själv ber jag att få rekommendera mig...