Wednesday, August 13, 2014

Armkrok

Att jag, er skribent, arbetat som Sotare under många år är säkert ingen nyhet för många.
Denna lilla anekdot utspelar sig när jag var 30 år yngre, vackrare - men definitivt inte klokare.

En sotares vardag på 80-talet var rikt varierad med en rad olika arbetsuppgifter.
Man tvättade bland annat restaurangventilationer, sotade värmepannor och rengjorde köksventilationen i bostadsfastigheter. Det sistnämnda innebar i korthet att man från en stege eller ståendes på diskbänken i lägenheternas kök med hjälp av en stålborste, en liten "sudd" och en så kallad imskyffel rensade bort damm, fett och eventuell sot ur köksventilen, allt för att minimera brandrisken.

Er skribent, som på den tiden var både ung och rask hade den här dagen fått i uppgift att arbeta sig igen en fastighet med sex våningsplan. Inte något onormalt stort hus på något vis. Huset saknade hiss, och på väg upp på taket gjorde jag och den äldre kollegan precis som sotare gjort i alla tider, man kikar på namnen på dörrarna. Eftersom jag var yngst var det kollegans privilegium att välja vilka lägenheter jag INTE skulle gå in i. Lägenhetsdörrar med handskrivna papperslappar dekorerade med små blommor och annat fint, där man kunde läsa "Här bor Anneli" eller "Lottas lya" var off limits för mig, eller som han uttryckte det , dom ger du FAAAAN i.

Sota hos snygga tjejer var naturligtvis populärt, och var helt naturligt en del av dagens samtalsämnen på sotarkammaren efter dagens slut. I vårt hus fanns det en hel del papperslappsdörrar, så jag sattes att börja högst upp, då namnskyltarna där tydde på att lägenheterna beboddes av äldre människor, och således förmodligen inte skulle kunna generera några historier att berätta till eftermiddagskaffet.
Bara att bita ihop, alla lägenheter skall besökas. Ringer på dörr ett och efter en lång stund öppnar en dam som förmodligen bars in i fastigheten samtidigt som gasspisarna. Lägenheten luktar malkulor.

- GO morron frun, det var sotar'n, jag skall kika in i köket säger jag och slår på det största Pepsodentleendet. Hon tar ett steg åt sidan och visar vägen till köket. Jag hoppar upp på diskbänken, gör snabbt rent ventilen och kanalen, och meddelar att; - då var det färdigt!

Så tråkigt att det gick så fort säger damen, och berättar att detta är det tystaste våningsplanet i hela huset, och det bara bor gamla människor i samtliga åtta lägenheter. Någon lägenhet tror damen är tom, då dess innevånare burits iväg på bår för någon tid sedan men i övrigt bör alla var hemma.
Jag tackar för mig, stänger dörren bakom mig och markerar med en sotig pennstump vad jag rengjort på arbetslistan. Längre ner i huset hör jag kollegan hålla hov, och förtjusta fnittringar letar sig upp till mig.

Jädrans lyckost tänker jag och ringer på nästa dörr. Inget händer. Jag ringer en gång till. fortfarande ingen reaktion. Nu knackar jag också, - hårt - och hör hur någon kommer hastighet gående mot dörren.
Jag förbereder mig på att be om ursäkt för att jag fört ett sådant oväsen, när dörren öppnas av en dam i min ålder, endast införd en handduk som hon dessutom håller ihop över brösten då den är alldeles för liten för henne.

Hon är väldigt söt.

Hej säger hon och ler; - vem är du?

Jag stammar något om att jag är sotare och att jag måste gå in i hennes kök och titta lite.
- Absolut, kom in bara! säger hon och går före mig in i lägenheten, med vatten droppande från det nyduschade håret.

Var jag får nästa ide ifrån vet jag inte, men jag kläcker i alla fall ur mig en fånigt; Har du en stege? 

Visst, säger hon och vänder på en femöring, tränger sig förbi mig i det trånga köket ,och går tillbaka ut i hallen där jag hör hur hon börjar böka med något i vad jag tolkar som en av hallgarderoberna.

Ljudet av en tung stege som släpar i golvet återvänder, och den syn som nu uppenbarar sig i köksdörren får mig att tappa hakan. Hon är naken. Spritt språngande. Hon släpper stegen i min utsträckta hand.

- Jag kunde ju inte både hålla ihop handduken och bära stegen, så jag tänkte att du har väl sett tuttar och mus förr säger hon ,flinar, och försvinner ut genom en dörr till vad jag gissar är ett sovrum.

Jag står bokstavligt talat som en fågelholk. För en stor fågel, minst en struts och bara glor innan jag.
efter vad som känns som flera minuter lyckas samla ihop mig så pass mycket att jag ställer upp stegen, klättrar upp på diskbänken och börjar borsta kanalen ren. När jag som bäst står där och fejar ( i sanningens namn mycket långsamt och extremt onödigt noggrant) så lägger jag märke till att att hon lagt sig på den säng jag från min position kan se fotändan av. Varför jag nu tar beslutet att göra det jag gör, vet jag än idag inte

- MEN -

Jag tar tag i ventilationsluckan på väggen och hänger mig utåt, framåt, nedåt i en tänjande rörelse för att kunna få en glimt av den - i mitt sjuka huvud förmodat nakna tjejen. Det går NÄSTAN, så jag ställer mig nu på ett ben och lutar mig nu likt en gibbon-apa ÄNNU längre ut från diskbänken, nuuu, NÄSTAN, jaaa

- Å VA I HELVETE  STÅR DU OCH GLOR PÅ ????????

Basrösten är djupare än Barry Whites, fast på klingande dalmål.
Mitt huvud snurrar runt och jag stirrar in i ett par isblå ögon på den största man jag sett i hela mitt liv.

Jag blir så rädd att jag tappar taget och störtar med ett dån ner i golvet, tillsammans med en god portion av väggen, ventilationsluckan, en kryddhylla och x-antal prydnadsburkar.

Mannen - som för övrigt också är naken - kliver med stoiskt lugn över mig, och säger i förbifarten flinande; -- Du, så gjorde jag också när jag såg henne första gången, men då ramlade jag av en Waxholmsbåt....

*RIDÅ*.....

Sunday, August 10, 2014

Husvagnar...

På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Detta är den officiella versionen. Vad som är mindre känt är att på sjunde dagens kväll var det kick-off, och när gud vaknade på den åttonde dagens morgon var han både bakfull och sur. Hen funderade länge och väl över vad hen skulle göra med sitt dåliga humör och skapade slutligen husvagnen.

Husvagnar är tillsammans med Ebola, böldpest, njursten och nageltrång den största förbannelse som någonsin drabbat mänskligheten. Att i semestertrafiken hamna bakom en av dessa folkhemstermosar kan få vem som helst att gå i spinn.

Långsamma och breda, behängda med dinglande fönsterlampor i brunt mocka med spetskant kryper dom fram med fördel längs vägar där omkörning är fullkomligt omöjligt. De allra flesta är behäftade med diverse klistermärken med texter såsom "Vägrenskörning avgör jag" eller "Långsam men säker" enbart för att emfasera sin hastighetsförlamning. Det officiella märket för Caravan Club - husvagnsägarnas egen sekt - är föga förvånande, en snigel.

På denna rullande vägspärrsförenings årsmöten samlas man och byter smalvägstips och omkörningsförsvårande åtgärder med varandra, och under vilda hurrarop utses årets fördröjare, detta året Gittan och Bosse Hanson från Örkelljunga som med en astmatisk Volvo 740 diesel och en Kabe Royal 780 BGXL lyckade förlänga restiden från Växjö till Halmstad för 125 medtrafikanter med nittio minuter.

När man SÅ SMÅNINGOM (Vilka är två av husvagnisternas honnörsord) väl har anlänt till husvagnsgettot "Solsidan" så vidtas en komplicerad ritual vars hemligheter inte står de dansande elefanternas långt efter och som under många år varit föremål för intensiv forskning, nämligen stödbensölandet.

Detta går i korthet ut på att hanen, ( i regel), vevar ner det första av vagnens normalt fyra stödben. Därefter sätter han sig ned i en solstol av färggrann polyester, kränger av sig sin tröja eller skjorta, fiskar upp en starköl ur en väl tilltagen kylväska och tömmer denna i ett svep utstötande ett sk. semestervrål. Detta upprepas vid varje hörn av vagnen, varefter hanen - normalt - svimmar.

Forskarna tror att denna ritual har en revirhävdande bakgrund, då man i flera fall observerat hanar, som med sina sista krafter innan avsvimmandet även rest staketliknande barriärer kring sina gettohyddor. Honorna har under tiden hållit sig sig i bakgrunden och plockat med bomaterialet, dragit elledningar eller nosat på de de närmaste grannarna. Rör det sig som sk säsongare, det vill säga förreserverade revirplatser som behålls år från år, kan även omfamning och kindslickning förekomma.

När hanen slutligen vaknar till liv skall så nästa del av ritualen inledas, förtältsresningen. Ingen husvagn med självaktning är komplett utan. Denna konstruktion i säckväv och plast är OBEGRIPLIGT komplicerad att montera, och ofta ser man flera hanar samlas i grupp under ledning av någon silverrygg för att gemensamt lösa problemet, dricka förtältsöl, dunka varandra i ryggen och utstöta tillfredställda läten såsom; "Yes!!", "Sitter som en smäck !!" och "Det är så man blir tårögd !!"

Detta extra utrymme inreds av honan med möbler, trasmattor och andra för husvagnsboende oumbärliga attiraljer.

All mat som intas under vistelsen i plastschabraket skall grillas. Matlagning inomhus är strängt förbjuden av tre enkla orsaker.

1: Oset från grillen sätter sig i spetsgardinerna
2: Grannarna SER inte vad du inmundigar.
3: Grannarna kan inte bländas av din grill.

Det sistnämnda är mycket viktigt, och ju större grill man har desto högre upp i hackordningen hamnar man.
I litteraturen återfinns exempel på byrådirektörer som i sitt civila liv har stor makt och anseende, men som vid inträdande i husvagnsvärlden valt att satsa på en enkel och liten plåtgrill av engångstyp, vilket lett till så pass mycket hån och spe av de andra hanarna, att sagde byrådirektör helt sonika satt eld spå sin vagn och sedan med en överlägsen min grillat korv och marshmallows på glöden efter 25 års sparande.

Obegripligt kan tyckas men renderande mycket stor respekt, och trots att resten av semestern fick tillbringas i bakluckan på den ägandes VW Passaten, frambars gåvor i en aldrig sinande ström, och byrådirektören omnämns fortfarande som "en värsting".

På en husvagn är det mesta infällbart. Paraboler och tv-antenner inte minst. Orsaken har inget med trafiksäkerhet att göra, utan om dessa inte dras in och säkras, avslöjas genom deras häftiga vajande lätt det intima umgänge som naturligtvis förekommer även på campingplatser. Dock är det mycket vanligt att paraboler snärtas iväg från sina fästanordningar på grund av allt för häftig älskog, och ses segla över natthimlen likt flygande tefat. Sent på säsongen när stressen och vardagen känns långt bort kan vissa nätter te sig som VM-finalen i diskus och en promenad genom området utan hjälm är förenad med absolut livsfara. Roande är också att se generade husvagnsägare spankulera genom de olika kvarteren och med en försökt nonchalant min bärga sin bortsprätta parabol med kommentaren ; Sista gången jag köper skitfästen från Biltema.

 När vistelsen lider mot sitt slut upprepas hela tidigare nämnda ritual i omvänd ordning, med skillnaden att ölen bytts ut mot Ramlösa, Juice och Treo. Ingen paus tas mellan stödbensupphissandet och något äntligenelvamånadersarbete-s vrål utstöts sällan eller aldrig.

Påtagligt ofta är det även honorna som med säker hand rattar ekipagen mot hemmen medan hanarna nedsjunkna i passagerarsätena med långa blickar och tårar trillande över det semesterskäggiga kinderna skiljs från sina nyvunna kamrater.


 Kära läsare, detta kåseri är skriven med största värme och avund, eftersom jag - er skribent - aldrig kommer kunna sälla mig till skaran av campare i husvagn av den enkla anledningen att jag inte är någon riktig man, jag saknar en gen och är sekunda. Jag har aldrig tillägnat mig den uråldriga kunskapen backa med släp.

Thursday, July 24, 2014

There he blows!!!

För ganska många år sedan blev er skribent och den dåvarande hustrun inviterade till ett bröllop i det västra grannlandet Norge. Inget man får vara med om var dag, så barnvakt införskaffade, resplan lades upp och det bar åstad en varm hösthelg. Scenen är den lilla staden Sandefjord, under långa tider centrum för valfångsten i hela Norge, vilket manifesteras av ett monument av en fångad val mitt på stadens torg. I staden finns ett fashionabelt hotell där vi av värdparet blev inkvarterade i den så kallade bröllopssviten, något som visade sig vara ett mycket trevligt rum med öppen spis, panoramautsikt över havet och badrum med bubbelbadkar. Som ni eventuellt kommer ihåg har er skribent en febläss för badkar... Efter att ha försökt höja trivselfaktorn i rummet genom att elda en brasa, som enbart förde med sig att jag rökförgiftade hustrun, bestämde jag mig för att prova badkaret. Då detta utspelar sig på 90-talet , var bubbelbadkar fortfarande något nytt, och tekniken ännu inte helt utvecklad. I detta fall bestod själva bubbelaggregatet av en i ett vanligt badkar lös ilagd insats i botten , lite som en grön halkmatta vilken var via en en plastslang kopplad till en lös luftpump under själva plåthöljet. Mycket enkelt - i teorin. Jag tappade upp vatten, och förberedde mig på en skön och avslappnande stund omgiven av livgivande och masserande bubblor. Strömbrytaren satt tillsammans med ljuskontakten i ett liten låda ett stycke upp på väggen, och lamporna dämpades, det otroligt högljudda bubbelaggregatets startades och er skribent nedsänker sig i Nirvana. Jag kunde inte haft mer fel. Jag är fluffig nu, och var fluffig då. Detta är en av komponenterna i Archimedes princip, och jag är säker på att den framsynte gubben hade mig framför ögonen när han slog fast vad som händer när en stor kropp nedsänker sig i vatten. Vattnet flyttar på sig. På två sekunder hade badkaret i princip tömts på sitt innehåll, något som Bubbelaggregatet i sin tur sket högaktningsfullt i och fortsatte oförtrutet att blåsa luft underifrån, vilket gav det lysande resultatet att vacuum uppstod, och jag sögs fast i sagda badinrättning. Likt en strandad blåval ligger jag nu i en dimma av vatten som pressas upp kring mig, ackompanjerad av bizarra visslande toner som uppstår när vatten och luft tränger förbi hullet på en vilt sprattlande rund man från Sverige. Och så här blir jag liggande.. Efter ca 10 minuter knackar hustrun på dörren och frågar vad det är för fin musik som spelar i badrummet. Hon har inte hört mina rop på undsättning då alla ljud ljud dränkts i vrålet från bubbelaggregatet och er skribents symfoni i c-moll för fluffig man och vattendimma. Eftersom hon inte får något svar, öppnar hon dörren och kan snabbt konstatera att den för 10 minuter sedan badande maken förvandlats till ett strandat havsdjur. Så gott hon kan försöker hon få upp mig ur badkaret men tvingas påkalla assistans i from av receptionisten Tone, som vid första åsynen av det som utspelas i svitens badrum skrattar så mycket att hon ramlar omkull. Själv tycker jag detta är måttligt roligt, och vill nu bara så snart som möjligt komma loss ur detta mitt predikament. Efter en liten stund, med gemensamma krafter och med hjälp av en eldgaffel kommer jag så slutligen loss. Jag ser ut som om en bläckfisk hånglat med mig med mängder av runda märken efter bubbelaggregatet över hela kroppen. Receptionisten som var en riktig lustigkurra tycket att detta borde framföras till kommunledningen i Sandefjord, och valen i fontänen på torget bytas ut mot mig i helfigur,med henne, hustrun och eldgaffeln kämpande för mitt liv mot badkaret. Själv ber jag att få rekommendera mig...

Tuesday, February 08, 2011

Att vara eller icke vara.

Mina utläggningar brukar ju, som den inbitne läsaren vet präglas av ett snirkligt och högtravande språk. Jag fullkomligt älskar att skriva som en intervju i SF-journalen på 30-talet och vill gärna vrida till det mesta som knorren på en gris.
Nåväl, är då detta sätt att skriva något som DU käre läsare uppskattar?
11820 personer har hittills hittat hit, och visst får jag en eller annan kommentar, men frågan jag ställer mig är; BÖR jag byta skriftspråk? Skall jag skriva på mustig nutidssvenska utan mina älskade etyn, ehururn och eljstar?
Frågan kan kanske kännas märklig för DIG käre läsare, men för MIG - då jag är mitt uppe i ett intensivt arbete med att reformera mitt liv - kalla det gärna för 50års kris - är det ytterst relevant.

För mig blir det en fråga om att vara Norman B Fibbler eller icke..
Jag tror nämligen att utan texter lika snirkliga som kråset på en 1700-tals skjorta så kommer Norman helt enkelt att dö.

Nu ligger skarprättaryxan i din hand käre läsare.......


Lev väl!

//Norman B Fibbler

Thursday, January 13, 2011

Tv om natten...

Jag är uttråkad, och blir därför sittandes framför tv:n..
Om natten, det är då man visar ALLA dom program som skulle orsaka tittarstorm , givet att de visades under "prime time".. låt mig ge några exempel; Vad sägs om klassiker som Dödliga delikatesser, SKÅL (för 153268 gången) Storbritanniens smartigaste modell (jo det stavs så) eller varför inte Städer med stil...
Gemensamt för alla dessa program är att alternativet, sova. är 1000 gånger bättre.
Det är precis som om TV:n säger åt mig - Din dumme fan, gå och lägg dig, här visas i alla fall bara skit fram till 0600..Hm...just nu flimrade en kvinna i tajt minikjol, och minkpäls förbi i rutan. UR pälsen halar hon fram en spikpistol, som hon går lös på diverse vaser, urnor och annat porslin med. Det som syns av kvinnan är brösten, magen låren och pistolen - allt annat är ur fokus. Kultur på hög nivå, sannerligen.

Jag ber att få rekommendera mig!


Lev väl

//Norman B Fibbler