Husvagnar...

På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Detta är den officiella versionen. Vad som är mindre känt är att på sjunde dagens kväll var det kick-off, och när gud vaknade på den åttonde dagens morgon var han både bakfull och sur. Hen funderade länge och väl över vad hen skulle göra med sitt dåliga humör och skapade slutligen husvagnen.

Husvagnar är tillsammans med Ebola, böldpest, njursten och nageltrång den största förbannelse som någonsin drabbat mänskligheten. Att i semestertrafiken hamna bakom en av dessa folkhemstermosar kan få vem som helst att gå i spinn.

Långsamma och breda, behängda med dinglande fönsterlampor i brunt mocka med spetskant kryper dom fram med fördel längs vägar där omkörning är fullkomligt omöjligt. De allra flesta är behäftade med diverse klistermärken med texter såsom "Vägrenskörning avgör jag" eller "Långsam men säker" enbart för att emfasera sin hastighetsförlamning. Det officiella märket för Caravan Club - husvagnsägarnas egen sekt - är föga förvånande, en snigel.

På denna rullande vägspärrsförenings årsmöten samlas man och byter smalvägstips och omkörningsförsvårande åtgärder med varandra, och under vilda hurrarop utses årets fördröjare, detta året Gittan och Bosse Hanson från Örkelljunga som med en astmatisk Volvo 740 diesel och en Kabe Royal 780 BGXL lyckade förlänga restiden från Växjö till Halmstad för 125 medtrafikanter med nittio minuter.

När man SÅ SMÅNINGOM (Vilka är två av husvagnisternas honnörsord) väl har anlänt till husvagnsgettot "Solsidan" så vidtas en komplicerad ritual vars hemligheter inte står de dansande elefanternas långt efter och som under många år varit föremål för intensiv forskning, nämligen stödbensölandet.

Detta går i korthet ut på att hanen, ( i regel), vevar ner det första av vagnens normalt fyra stödben. Därefter sätter han sig ned i en solstol av färggrann polyester, kränger av sig sin tröja eller skjorta, fiskar upp en starköl ur en väl tilltagen kylväska och tömmer denna i ett svep utstötande ett sk. semestervrål. Detta upprepas vid varje hörn av vagnen, varefter hanen - normalt - svimmar.

Forskarna tror att denna ritual har en revirhävdande bakgrund, då man i flera fall observerat hanar, som med sina sista krafter innan avsvimmandet även rest staketliknande barriärer kring sina gettohyddor. Honorna har under tiden hållit sig sig i bakgrunden och plockat med bomaterialet, dragit elledningar eller nosat på de de närmaste grannarna. Rör det sig som sk säsongare, det vill säga förreserverade revirplatser som behålls år från år, kan även omfamning och kindslickning förekomma.

När hanen slutligen vaknar till liv skall så nästa del av ritualen inledas, förtältsresningen. Ingen husvagn med självaktning är komplett utan. Denna konstruktion i säckväv och plast är OBEGRIPLIGT komplicerad att montera, och ofta ser man flera hanar samlas i grupp under ledning av någon silverrygg för att gemensamt lösa problemet, dricka förtältsöl, dunka varandra i ryggen och utstöta tillfredställda läten såsom; "Yes!!", "Sitter som en smäck !!" och "Det är så man blir tårögd !!"

Detta extra utrymme inreds av honan med möbler, trasmattor och andra för husvagnsboende oumbärliga attiraljer.

All mat som intas under vistelsen i plastschabraket skall grillas. Matlagning inomhus är strängt förbjuden av tre enkla orsaker.

1: Oset från grillen sätter sig i spetsgardinerna
2: Grannarna SER inte vad du inmundigar.
3: Grannarna kan inte bländas av din grill.

Det sistnämnda är mycket viktigt, och ju större grill man har desto högre upp i hackordningen hamnar man.
I litteraturen återfinns exempel på byrådirektörer som i sitt civila liv har stor makt och anseende, men som vid inträdande i husvagnsvärlden valt att satsa på en enkel och liten plåtgrill av engångstyp, vilket lett till så pass mycket hån och spe av de andra hanarna, att sagde byrådirektör helt sonika satt eld spå sin vagn och sedan med en överlägsen min grillat korv och marshmallows på glöden efter 25 års sparande.

Obegripligt kan tyckas men renderande mycket stor respekt, och trots att resten av semestern fick tillbringas i bakluckan på den ägandes VW Passaten, frambars gåvor i en aldrig sinande ström, och byrådirektören omnämns fortfarande som "en värsting".

På en husvagn är det mesta infällbart. Paraboler och tv-antenner inte minst. Orsaken har inget med trafiksäkerhet att göra, utan om dessa inte dras in och säkras, avslöjas genom deras häftiga vajande lätt det intima umgänge som naturligtvis förekommer även på campingplatser. Dock är det mycket vanligt att paraboler snärtas iväg från sina fästanordningar på grund av allt för häftig älskog, och ses segla över natthimlen likt flygande tefat. Sent på säsongen när stressen och vardagen känns långt bort kan vissa nätter te sig som VM-finalen i diskus och en promenad genom området utan hjälm är förenad med absolut livsfara. Roande är också att se generade husvagnsägare spankulera genom de olika kvarteren och med en försökt nonchalant min bärga sin bortsprätta parabol med kommentaren ; Sista gången jag köper skitfästen från Biltema.

 När vistelsen lider mot sitt slut upprepas hela tidigare nämnda ritual i omvänd ordning, med skillnaden att ölen bytts ut mot Ramlösa, Juice och Treo. Ingen paus tas mellan stödbensupphissandet och något äntligenelvamånadersarbete-s vrål utstöts sällan eller aldrig.

Påtagligt ofta är det även honorna som med säker hand rattar ekipagen mot hemmen medan hanarna nedsjunkna i passagerarsätena med långa blickar och tårar trillande över det semesterskäggiga kinderna skiljs från sina nyvunna kamrater.


 Kära läsare, detta kåseri är skriven med största värme och avund, eftersom jag - er skribent - aldrig kommer kunna sälla mig till skaran av campare i husvagn av den enkla anledningen att jag inte är någon riktig man, jag saknar en gen och är sekunda. Jag har aldrig tillägnat mig den uråldriga kunskapen backa med släp.