Komplimang

Idag fick jag en komplimang.
Kanske låter det dumt, men jag är en smula svältfödd på dessa.
En flicka sa att jag lukatde gott..åh vad det värmde hjärteroten för en sekund.
-Du luktar precis som min morfar, sa den femåriga lintottan. Du luktar som lasagne, varefter hon och min egen miniterrorist kastade sig ned på golvet vilt fnissande.
Väljer man ett jobb som jag, där 99 av 100 kontakter är negativa, eller i vart fall inte förorsakade av ett oemotståndligt behov av att prata med en fin människa, så får man kanske skylla sig själv. Jag menar, inte går jag och hustrun runt och strör komplimanger runt oss, och till varandra, inte efter åtta år, och från barnen får man bara positiva reaktioner när dom får nåt.
Kanske lika bra förresten, jag blir så enormt generad när nån säger nåt snällt, att jag liksom bara vill sjunka genom marken. Löjligt va? Jättegubben utan hår, generad som ett litet barn.

- Gud så snäll du är som hämtar oss här, mitt i natten. Är du inte trött?
-Äh,, det var väl inget märkvärdigt, dessutom behöver jag inte sova.

Därtill är jag en hopplös romantiker..


Lev väl och trevlig lördagskväll!!



Eder


//Norman B Fibbler
Världsomsneglare.