Att jag, er skribent, arbetat som Sotare under många år är säkert ingen nyhet för många.
Denna lilla anekdot utspelar sig när jag var 30 år yngre, vackrare - men definitivt inte klokare.
En sotares vardag på 80-talet var rikt varierad med en rad olika arbetsuppgifter.
Man tvättade bland annat restaurangventilationer, sotade värmepannor och rengjorde köksventilationen i bostadsfastigheter. Det sistnämnda innebar i korthet att man från en stege eller ståendes på diskbänken i lägenheternas kök med hjälp av en stålborste, en liten "sudd" och en så kallad imskyffel rensade bort damm, fett och eventuell sot ur köksventilen, allt för att minimera brandrisken.
Er skribent, som på den tiden var både ung och rask hade den här dagen fått i uppgift att arbeta sig igen en fastighet med sex våningsplan. Inte något onormalt stort hus på något vis. Huset saknade hiss, och på väg upp på taket gjorde jag och den äldre kollegan precis som sotare gjort i alla tider, man kikar på namnen på dörrarna. Eftersom jag var yngst var det kollegans privilegium att välja vilka lägenheter jag INTE skulle gå in i. Lägenhetsdörrar med handskrivna papperslappar dekorerade med små blommor och annat fint, där man kunde läsa "Här bor Anneli" eller "Lottas lya" var off limits för mig, eller som han uttryckte det , dom ger du FAAAAN i.
Sota hos snygga tjejer var naturligtvis populärt, och var helt naturligt en del av dagens samtalsämnen på sotarkammaren efter dagens slut. I vårt hus fanns det en hel del papperslappsdörrar, så jag sattes att börja högst upp, då namnskyltarna där tydde på att lägenheterna beboddes av äldre människor, och således förmodligen inte skulle kunna generera några historier att berätta till eftermiddagskaffet.
Bara att bita ihop, alla lägenheter skall besökas. Ringer på dörr ett och efter en lång stund öppnar en dam som förmodligen bars in i fastigheten samtidigt som gasspisarna. Lägenheten luktar malkulor.
- GO morron frun, det var sotar'n, jag skall kika in i köket säger jag och slår på det största Pepsodentleendet. Hon tar ett steg åt sidan och visar vägen till köket. Jag hoppar upp på diskbänken, gör snabbt rent ventilen och kanalen, och meddelar att; - då var det färdigt!
Så tråkigt att det gick så fort säger damen, och berättar att detta är det tystaste våningsplanet i hela huset, och det bara bor gamla människor i samtliga åtta lägenheter. Någon lägenhet tror damen är tom, då dess innevånare burits iväg på bår för någon tid sedan men i övrigt bör alla var hemma.
Jag tackar för mig, stänger dörren bakom mig och markerar med en sotig pennstump vad jag rengjort på arbetslistan. Längre ner i huset hör jag kollegan hålla hov, och förtjusta fnittringar letar sig upp till mig.
Jädrans lyckost tänker jag och ringer på nästa dörr. Inget händer. Jag ringer en gång till. fortfarande ingen reaktion. Nu knackar jag också, - hårt - och hör hur någon kommer hastighet gående mot dörren.
Jag förbereder mig på att be om ursäkt för att jag fört ett sådant oväsen, när dörren öppnas av en dam i min ålder, endast införd en handduk som hon dessutom håller ihop över brösten då den är alldeles för liten för henne.
Hon är väldigt söt.
Hej säger hon och ler; -
vem är du?
Jag stammar något om att jag är sotare och att jag måste gå in i hennes kök och titta lite.
-
Absolut, kom in bara! säger hon och går före mig in i lägenheten, med vatten droppande från det nyduschade håret.
Var jag får nästa ide ifrån vet jag inte, men jag kläcker i alla fall ur mig en fånigt;
Har du en stege?
Visst, säger hon och vänder på en femöring, tränger sig förbi mig i det trånga köket ,och går tillbaka ut i hallen där jag hör hur hon börjar böka med något i vad jag tolkar som en av hallgarderoberna.
Ljudet av en tung stege som släpar i golvet återvänder, och den syn som nu uppenbarar sig i köksdörren får mig att tappa hakan. Hon är naken. Spritt språngande. Hon släpper stegen i min utsträckta hand.
- Jag kunde ju inte både hålla ihop handduken och bära stegen, så jag tänkte att du har väl sett tuttar och mus förr säger hon ,flinar, och försvinner ut genom en dörr till vad jag gissar är ett sovrum.
Jag står bokstavligt talat som en fågelholk. För en stor fågel, minst en struts och bara glor innan jag.
efter vad som känns som flera minuter lyckas samla ihop mig så pass mycket att jag ställer upp stegen, klättrar upp på diskbänken och börjar borsta kanalen ren. När jag som bäst står där och fejar ( i sanningens namn mycket långsamt och extremt onödigt noggrant) så lägger jag märke till att att hon lagt sig på den säng jag från min position kan se fotändan av. Varför jag nu tar beslutet att göra det jag gör, vet jag än idag inte
- MEN -
Jag tar tag i ventilationsluckan på väggen och hänger mig utåt, framåt, nedåt i en tänjande rörelse för att kunna få en glimt av den - i mitt sjuka huvud förmodat nakna tjejen. Det går NÄSTAN, så jag ställer mig nu på ett ben och lutar mig nu likt en gibbon-apa ÄNNU längre ut från diskbänken, nuuu, NÄSTAN, jaaa
- Å VA I HELVETE STÅR DU OCH GLOR PÅ ????????
Basrösten är djupare än Barry Whites, fast på klingande dalmål.
Mitt huvud snurrar runt och jag stirrar in i ett par isblå ögon på den största man jag sett i hela mitt liv.
Jag blir så rädd att jag tappar taget och störtar med ett dån ner i golvet, tillsammans med en god portion av väggen, ventilationsluckan, en kryddhylla och x-antal prydnadsburkar.
Mannen - som för övrigt också är naken - kliver med stoiskt lugn över mig, och säger i förbifarten flinande; -- Du, så gjorde jag också när jag såg henne första gången, men då ramlade jag av en Waxholmsbåt....
*RIDÅ*.....
I staden finns ett fashionabelt hotell där vi av värdparet blev inkvarterade i den så kallade bröllopssviten, något som visade sig vara ett mycket trevligt rum med öppen spis, panoramautsikt över havet och badrum med bubbelbadkar. Som ni eventuellt kommer ihåg har er skribent en febläss för badkar...
Efter att ha försökt höja trivselfaktorn i rummet genom att elda en brasa, som enbart förde med sig att jag rökförgiftade hustrun, bestämde jag mig för att prova badkaret.
Då detta utspelar sig på 90-talet , var bubbelbadkar fortfarande något nytt, och tekniken ännu inte helt utvecklad.
I detta fall bestod själva bubbelaggregatet av en i ett vanligt badkar lös ilagd insats i botten , lite som en grön halkmatta vilken var via en en plastslang kopplad till en lös luftpump under själva plåthöljet. Mycket enkelt - i teorin. Jag tappade upp vatten, och förberedde mig på en skön och avslappnande stund omgiven av livgivande och masserande bubblor.
Strömbrytaren satt tillsammans med ljuskontakten i ett liten låda ett stycke upp på väggen, och lamporna dämpades, det otroligt högljudda bubbelaggregatets startades och er skribent nedsänker sig i Nirvana. Jag kunde inte haft mer fel. Jag är fluffig nu, och var fluffig då. Detta är en av komponenterna i Archimedes princip, och jag är säker på att den framsynte gubben hade mig framför ögonen när han slog fast vad som händer när en stor kropp nedsänker sig i vatten. Vattnet flyttar på sig. På två sekunder hade badkaret i princip tömts på sitt innehåll, något som Bubbelaggregatet i sin tur sket högaktningsfullt i och fortsatte oförtrutet att blåsa luft underifrån, vilket gav det lysande resultatet att vacuum uppstod, och jag sögs fast i sagda badinrättning.
Likt en strandad blåval ligger jag nu i en dimma av vatten som pressas upp kring mig, ackompanjerad av bizarra visslande toner som uppstår när vatten och luft tränger förbi hullet på en vilt sprattlande rund man från Sverige. Och så här blir jag liggande..
Efter ca 10 minuter knackar hustrun på dörren och frågar vad det är för fin musik som spelar i badrummet. Hon har inte hört mina rop på undsättning då alla ljud ljud dränkts i vrålet från bubbelaggregatet och er skribents symfoni i c-moll för fluffig man och vattendimma. Eftersom hon inte får något svar, öppnar hon dörren och kan snabbt konstatera att den för 10 minuter sedan badande maken förvandlats till ett strandat havsdjur. Så gott hon kan försöker hon få upp mig ur badkaret men tvingas påkalla assistans i from av receptionisten Tone, som vid första åsynen av det som utspelas i svitens badrum skrattar så mycket att hon ramlar omkull. Själv tycker jag detta är måttligt roligt, och vill nu bara så snart som möjligt komma loss ur detta mitt predikament.
Efter en liten stund, med gemensamma krafter och med hjälp av en eldgaffel kommer jag så slutligen loss. Jag ser ut som om en bläckfisk hånglat med mig med mängder av runda märken efter bubbelaggregatet över hela kroppen. Receptionisten som var en riktig lustigkurra tycket att detta borde framföras till kommunledningen i Sandefjord, och valen i fontänen på torget bytas ut mot mig i helfigur,med henne, hustrun och eldgaffeln kämpande för mitt liv mot badkaret. Själv ber jag att få rekommendera mig...
