Dopingprov

Er skribent har varit på dopingkontroll!
I samband med att jag blev anställd på mitt nuvarande jobb, kallades jag till hälsokontroll med tillhörande drogtest.

-Det brukar aldrig vara några problem, sa chefen.

Provtestningen skulle äga rum på en adress mitt i Stockholms innerstad, en riktigt faschionabel adress. Trappuppgången är en orgie i marmor, mässing och blyinfattat glas. Man har mycket svårt att ana vilka hemligheter som döljer sig bakom dom stora mörka dörrarna, och känsla av att en hemlig angent när som helst kan komma smygande ner för trappspindeln med allt som är kvar av Sveriges militära försvar under armen är ständigt närvarande. När jag ringer på dörrklockan hör jag ingenting.
Jag trycker ännu en gång, och möts av en skrapande röst.

-Testkliniken.
-Hejsan! Jag har tid klockan tio för provtagning.
-Namn?
-Norman B Fibbler heter jag!
-Var god dröj.

Sen säger dörren inget mer, utan glider bara ljudlöst upp.
Jag träder in i väntrummet, och möts av det som senare skall visa sig vara min provtagare.
-Välkommen till testklinken, sätt dig ner därborta så ropar vi upp dig.
Därborta är i andra ändan av lokalen och det tar en stund att komma dit.
När jag kommer fram är damen bakom disken redan framme.

-Norman B Fibbler, ropar hon och tittar på allt och alla UTOM mig.
-Här!, ropar jag och sträcker upp armen som i småskolan.
Hon kommer fram till mig och sträcker fram handen.
-Gisela, jag är biomedicinsk analytiker.
Hon har tjocka glasögon och hennes hand är kall och slapp som en död flundra.

Efter diverser andra prover som blodtryck, EKG och reflexkontrollere är det dags för dopingkontrollen. Gisela med grappobottnarna och fiskhanden förklarar alla regler för mig.

-Du får INTE spola vatten i handfatet eller spola i toaletten.
-No problems svarar jag.
-När du sen är färdig är det viktigt att du omedelbart lämnar provet till mig för temperaturbestämning.
-Är urinet för varmt eller för kallt så får du göra om .

Hon ler ett snett leende, ger mig en vit plastmugg och önskar mig lycka till.

Vissa män har inga som helst problem att pinka på kommando, men si, det har jag.
Min blåsa blir plötslig torr som Sahara, och paniken kommer långsamt smygande.
Det känns oerhört fånigt att stå med denna mugg i beredskap och vänta på dom enormt värdefullla droppar som man eventuellt någon gång i framtiden kan tänka sig prestera.

Klockan går, och torkan består.
Då hör jag plöstligt Giselas röst.
-Går det bra?
Jag kastar en blick över axeln och ser då den ENORMA backspegeln som är monterad i taket. I denna spegel som säker förstorar allting minst 40 ggr ser jag hennes grappobottnar och elaka leende.
Jag blir jätterädd.
Så pass rädd att jag tappar muggen i muggen så att säga.
-Ojdå, en liten olycka, skrockar hon och sträcker fram en ny mugg.
-Vill du att jag skall spola lite med vattnet ?, frågar hon och jag hör hur hon skrapar med kranarna.
Er skribent har vi det här laget stått i närmare fyrtiofem minuter, och tanken av att
fördriva ytterligare tid på klinikens test-toa lockar föga, varför jag med en enorm kraftansträngning pressar fram dom droppar som behövs.
Muggen lämnas i ILFART , och klarar alla besiktningar med flygande fanor och klingande spel. Gisela pysslar med min papper och jag frågar om det är okej att gå.

-Det går fint, säger hon och sträcker flinande fram flundran, tack för den här tiden.

Jag slår mig i backen på att denna biomedicinska analytiker privat kallar sig för sadist extraordinär eller madame plastmugg.

FAST... det KAN ju vara så att jag bara är en smula konspiratorisk av mig..

Fan vet.


Lev väl!


//Norman B Fibbler.