Jag släpper ingen djävul över bron.

Jag nämnde denna händelse som hastigast hos en medbloggare häromdagen, men historien förtjänar att som varnande exempel berättas i sin helhet.

Scenen är prisextra, eftermiddag, ett fåtal kassor är öppna och köerna är mycket långa.
Där står vi, tålmodigt inväntande vår tur, såsom vi inlärts genom tusen sinom tusen år av köande.
Framför mig står en 3-4 personer och bakom mig säkert 11-12 stycken.
Allas kundvagnar är tungt lastade med livets nödtorft.
Någonting krusar vattenytan, de blir plötsligt oro i ledet och folk börjar mumla.

-Jodå det går bra
-Varsågod
-Jovars..
-Har du bara det där? - Jamen gå förbi då.

Djupa suckar följer kommentarerna, och jag anar i ögonvrån en kostymklädd person med färdigförpackad sushi i ena handen, pago juice i den andra och ett vilt uttryck i ansiktet.
-Får jag bara komma förbi, jag skall bara ha det här och har bråttom.
Folk är så snälla att dom släpper förbi den lille Illern, och hans köskippningsmanövrer lyckas, ända tills hand kommer bakom mig.
Han krafsar mig på axeln.
- Skulle jag kunna bara få komma förbi dig, jag har bråttom.
Då far fan i bofinken.
JAG har också bråttom och är inte det minsta intresserad av att spela Rickard Rättrådig i kassakön.
-Nä det får du inte.
-Va?
-NEJ, du får INTE gå före mig.
Jag hör hur det fnittras bakom mig i kön.
-Jamen jag har bråttom och..
-Jag med, och du får INTE gå före mig, hör du illa?
Han försöker då finta sig förbi mig men den gubben går inte på en ffd tung back i Lule Hockey.
Jag höfttacklar honom med det lysande resultatet att han välter en tuggummihylla.
-Men va fan! Svär han.
Jag har nu med det stoiska lugnet hos en ko som precis hittat en smarrig tuva gräs att tugga på, börjat ställa upp mina varor på bandet. En och en, och jag vrider eankoderna mot mig precis som det står på skyltarna. Kostymillern ser ut att vara på vippen att explodera.
-Åttahundranittisex å femti, förkunnar kassörskan med ett litet flin.
-Jajjamensan, säger jag med min hurtigaste röst, och får nästa diaboliska infall.
Jag ger kassörskan kontokortet från Handelsbanken, det som jag inte haft pengar på de senaste sex åren.
-Det står att du inte har några pengar på kortet
-Konstigt, svarar jag, det skall det ju finnas. Kan du prova igen?
Kassörskan drar kortet igen och jag ser att illerkillen nu har ett blodtryck värdigt en elefant.
-Nej , det fungerar fortfarande inte.
-Få se på kortet, säger jag. - Men GUD så dum jag är, det är ju fel kort.
Jag ger nu rätt kort till kassörskan och ler mitt allra finaste leende mot Illern.
-Så tokigt det kan bli!
Han dödar mig med blicken, och håller kvar handen om min strupe så länge han ser mig på sin väg ut ur affären.
-Strongt gjort, säger en man som passera mig på vägen ut.

Jag sträcker på mig, och känner att JAG faktiskt stod upp för mig själv och alla medköande i matvarubutiker runt om i världen. En kö är en kö är en kö lixom.

Justice shall be done!



Lev väl!

// Norman B Fibbler